Jordens önskan

När de kommit långt ut i rymden vände de sig om och såg på Jorden. ”Hon lever ju”, tänkte Holger. Det blev plötsligt kristallklart för honom, precis som det blivit för många andra före honom, att Moder Jord verkligen levde. Inte bara att det som fanns på hennes yta levde, utan att hela hon var en levande varelse med ett eget medvetande.

Plötsligt hördes hennes röst som ett brus. ”Allting kräver balans för att överleva på lång sikt”, sa hon. ”Tillsammans håller vi på att tappa balansen. Nedsmutsning leder till en obalans som börjar bli en fara för oss allihop. Nedsmutsningen beror på girighet. De giriga som förstör måste förgöras.” ”Finns det hopp?” ”Jovisst”, svarade Moder Jord. ”Jag har inte förlorat hoppet, men jag har förlorat tilliten. Nu är jag osäker på vad som kommer att hända. Jag lever och har ämnesomsättning och medvetande. Ni är en del av mig. Jag är er moder och det borde finnas kärlek mellan oss. Ni kan inte leva utan mig och om jag förlorar kontrollen så går vi alla mot undergången. Ingen vet vem som överlever då.” Ur Jordens önskan


The change I want to see in the world | |
Upp